jag saknar det som varit och jag hatar att de aldrig mer kommer bli sådär igen och det jag saknar alldra mest är själva helheten och det tär på mig.. riktigt ordentligt.

ingen förstår hur de egentligen känns, inte förren man själv har suttit, eller sitter, i samma moja. DÅ först kan man få upp ett litet ljus.. att de kanske inte är så jävla lätt. att alltid visa sig vara den starka, att alltid visa hur jävla bra man mår, vilket är en ren jävla lögn. de spelar ingen roll hur man vrider och vänder sig, för de blir ändå aldrig bra nog. man är alltid ett jävla misstag. alltid.

hela tiden ska man ljuga för andra, och speciellt för sig själv.

men helt pltösligt kommer man ifatt sig själv och då sjunker man såjävla lågt under ytan att man tror att man aldrig mer ska hitta upp igen. som att inte kunna simma. du kanske tar dig upp 2-3 cm om du kämpar riktigt jävligt, men efter ett tag, när musten har tagit slut så är du 500 meter under igen. så egentligen fattar jag inte varför man ska visa sig så stark.

men å andra sidan.. de är nästan ett måste för att bli accepterad.

annars blir du värderad till att vara knappt ett ruttet jävla päronskal.

herregud. jag blir så jävla besviken på mig själv, och framförallt på alla människor. vi är inga likadana. bara inse. och du som trycker ner o är så jävla tuff, egentligen är du duktigt mycket svagare än mig.. faktiskt.

sorgligt att höra va? tycker jag med.

gosh..

vad tråkig jag är.

stackars er som suttit o läst allt detta, men fan så skönt de känns att få ut den tunga jävla stenen i magen!:)

på tors. ska rebecca (förlåt att jag nämner ditt namn så ofta i mina inlägg, men du är helt enkelt mer än mitt halva hjärta) göra mig hel igen, jag fullkomligt älskar henne. hon är så jävla bäst, på allt!speciellt på attvara så jävla speciell o perfekt! v