Ursäkta, men jag bara måste...

-

Det sägs att tiden läker alla sår. Men egentligen är det väl så att man lär sig att leva med såren. Ärren finns alltid kvar.

Jag har levt ett liv på andras försväntningar. Det gällde att leva upp till en roll eftersom jag inte var trygg i mig själv. Jag är så less på detta så jag håller på att kräkas.

Jag kommer ihåg en period för några år sedan när man var mindre och inte hade så stora förväntningar på sig själv.

Jag försökte leva upp till nåt ideal. Jag skulle uppleva så mkt som möjligt på kort tid, kunde aldrig sitta still, ville alltid bort. 

Jag var allt och inget. Det var min roll, en roll jag aldrig trivdes med kan jag se såhär i efterhand.

NU har jag slängt alla roller överbord och försöker navigera på ett stormigt hav.

Det är skrämmande, men samtidigt något helt nytt. Livet utanför murarna har börjat från och med nu!

Jag tänker inte spela mer. Jag tänker vara huvudrollen i mitt eget liv hädanefter.

Jag är stolt över mig själv för dessa insikter och att jag vågar ta tag i de.

Att jag vågar se att mitt liv varit ganska tomt, utan varken upp eller nergång.

Jag vågar vara i underläge, jag vågar vara svag och DET är en enorm styrka! Det ska göra ont att leva, men det ska vara gott också...

Hur ska man förklara något så någon annan förstår? Det är svårt att beskriva känslor.

Denna kris som jag är mitt uppe i har hittils gett mig så mkt. Nya insikter om livet. Det är saker man läst men aldrig förstått. Jag... Jag är stolt över den person jag är idag. Jag vill inte bli den jag var igår.

Men det är så svårt.

Jag orkar inte vara rationell.

-

Som sagt... Jag var tvungen.

Det är även nu jag ska börja sudda de där personerna jag skrev om för ett x antal veckor sedan.

De där som egentligen inte finns på riktigt. De där man aldrig hör ifrån, träffar och får något tillbaka utav.

Det bara ÄR. För att det ska liksom...

Gör varken plus eller minus.

Ja, det är svårt att få ur sina känslor i ord.

JAG ÄR TRÖTT!

Det är inte såhär jag vill ha det.

fan så svårt det är att släppa delar av sitt hjärta. För ja, tyvärr har de där personerna faktiskt fastnat i mitt hjärta. På tok för mycket. Tydligen speglas det inte tillbaka. Så varför... Varför ska jag då lägga ner någon energi på något som inte ger något tillbaka till mig? Jag ska väl inte bara ge, ge, ge och ge.

Nä, glöm. Den omtanken, den kärleken kan jag ge till dem som verkligen är där. De som visar sin glädje tillbaka. De som faktiskt ÄR, på riktigt då...

All kärlek till er, mina fillidutter! ;)

... För det är SÅ jag vill ha det.

(Det är kanske dags att börja visa sina framfötter, vad man vill och vad man känner? Snart tar detta spelet slut, mina "vänner"...)